Tack kära vänner, familj, bekantar för alla era fina lyckönskningar i samband med födseln av våra tvillingar Ludwig och Sofia. De föddes med ett planerat kejsarsnitt i vecka 38+0 på Danderyds sjukhus. 18/5 kl 09.00 åkte vi in till DS till avdelning 17. Jag var nytvättat med Descutan och helt utan smink. (Jag har känt mig snyggare). Förhoppningen var att jag skulle snittas under förmiddagen men då det såklart kom ett akut snitt innan oss fick vi ett rum där vi kunde vänta på våran tur. Jag bytte om till op-kläder, fick nål och dropp samt barnmorskan lyssnade på tvillingarnas hjärtljud och väntan började. Vid 12-tiden började jag bli orolig att det inte blir några bebisar i dag samt jag var vrålhungrig pga fastan. Men, helt plötsligt hör man orden från barnmorskan att "då var det dags!". Min man och barnmorskan körde sängen till op-korridoren och jag med droppställning följde efter. Sista marschen med min stora mage. Känslorna var minst sagt "all over the place" men jag kände mig redo och förhållandevis lugn. I op-korridoren eller "parkeringen" fick vi vänta ca 30 minuter till. Där träffade jag en narkossyrra som satte en till nål och vi gick genom sista detaljer. Robert fick byta om till en "onepiece" alltså en engångs pappersdräkt samt en pappersmössa och tillsammans såg vi ut hur löjliga som helst. Sedan var det dags att gå in till operationssalen. Det var så mycket folk där. Jag kommer ihåg vissa ansikten men inte deras namn. Alla introducerade sig och berättade om för mig vad de hade för roll i sammanhanget. Det jag minns var att det var två operatörer, en narkosläkare, en narkossyrra, två barnmorskor, 2 undersköterskor. Eventuellt även barnläkare men det minns jag inte. Jag intalade för mig själv att hålla lugnet och gick mot operationsbordet vilket för övrigt såg ut som ett kors! Jag la mig på bordet och folk började greja. Jag fick blodtrycksmanchett, ännu ett dropp kopplades på och säkert massa annat jag inte kommer ihåg. Jo, även antibiotika i förebyggande syfte fick jag. Sedan kom narkosläkaren som skulle sätta spinalbedövning på mig. Det moment jag fruktade mest. Inte själva sticket i ryggen utan hur det kommer att kännas att INTE känna sin kropp. Jag andades djupt och la mig på sidan och följde läkarens instruktioner. Jag fick kuta min rygg som en katt med min stora mage. Inte helt lätt. En sköterska fick hjälpa till. Då kom det bedövande sticket. Kändes som ungefär när jag fick en PVK. Efter det kände jag en underlig spänning/dov nervsmärta i ryggen och mitt vänstra ben rykte till två gånger. En nerv som blev påträffad sa läkaren. Efter en liten stund kände jag hur nedre delen av kroppen sakta började domna bort. Jag kände beröring men inte smärta. Jag blev hela tiden informerad om vad som gjordes vilket var bra. Lyckligtvis fick jag urinkatetern efter bedövningen sattes. Sedan började även resten av kroppen "försvinna", ungefär upp till brösten ( men jag kan ha fel). Jag undrade om det var ungefär så en insekt känner sig när den blir bedövad av spindelns gift och släpas iväg helt förlamad men vid medvetande. Det var ytterst obehagligt men med mycket mindfulness och avledande prat från min man och personalen gick det bra ändå. Det som gjorde soinalbedövningen obehaglig var ju att den sänker blodtrycket och det kändes som jag svävade i luften eller typ som om jag hade gungat. Narkossyrran och läkaren gjorde sitt bästa för att hålla trycket stabilt. Jag såg hur ett Ringer-Acetat rann in fort samt ett läkemedel blev insprutat lite då och då för att få upp trycket. Jag tuppade aldrig av i alla fall. Förlossningsläkaren och narkosläkaren gjorde en sista kontroll av bedövningen med isbitar och jag blev tydligen nypt på magen med metalltång. Jag kände ingenting. Det var väl meningen. "Nu börjar vi" sa läkarna och jag tog ett djupt andetag. Snart får jag träffa mina bebisar.

Sista lagbilden på sjukhuset.

Min frukost i väntan på snitt.

Det blev många stick under vårdtiden...

Our little sweethearts are here! Everything went smoothly and we are now in our room with the twins and just enjoying having them in our arms. We are so in love with those two. Ludwig was born first, he was 49 cm long and his weight was 2900 grams. Sofia was born second and was 50 cm long and her weight was 3160 gr.

Ludwig ???

Sofia ???

I dag, i vecka 38+0, får vi träffa våra småttingar! Äntligen! Det har varit en omtumlande resa för både kroppen och själen. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit när det har varit som tyngst. Men bakom varje fälld tår har det också varit en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att trots svårigheter har jag inte haft några större komplikationer under min graviditet men framförallt tacksamhet över att jag ansågs vara stark nog för att få äran att bära på dessa två barn som vi får träffa i dag. Vilken gåva till vår familj och vilken gåva de kommer att vara för varandra. Jag vill också passa på och tacka alla underbara vänner och familj för all stöd och kärlek ni har visat. Alla besök, sms, meddelande och telefonsamtal har varit väldigt uppskattade. Ni har skämt bort oss :). Jag kan bara konstatera att jag har så många fina människor i mitt liv! Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös inför snittet. Första operationen i mitt liv! Dock är jag fortfarande nöjd med mitt beslut och jag känner frid i själen över att jag valde snitt över en vaginal förlossning. Jag har vaknat varannan timme i natt så kroppen har inte riktigt tagit vara på den sista helnatts sömn på kanske flera år. Svårt att sova inför någonting så stort! Skänk en tanke eller be för oss så att allting ska gå bra. Nu börjar ett nytt kapitel i våra liv. Så spännande. Välkomna L och S! Mamma och pappa och storasystern längtar efter er! Vi uppdaterar er förhoppningsvis under dagen. Kram på er!

Tisdagen började lite dramatiskt på så viset att det kändes ovanligt stilla i magen. Tvillingarna brukar vakna när jag vaknar så jag blev riktigt nervös när jag inte kände några rörelser eller puffar alls. Jag gick upp och det hjälpte inte heller. Jag drack isvatten. Ingenting. La mig på deras minst favorit sida. Ingenting. Tog en klunk lönnsirap i brist på annat söt. Inget. Åh nej, fullständig panik höll på att bryta ut i mitt huvud. Sedan kom jag på att jag har lite choklad. Jag tog några bitar och la mig på sidan och höll på att bli galen av oro. Jag bad till Gud att få känna någonting. Efter en liten stund kom första sparken. Vilken lättnad!!! Efter det kände jag de flera gånger men inte med samma kraft som de brukar röra på sig. Som tur är hade jag sedan tidigare bokat in ett extra besök till barnmorskan men redan när jag väntade på BM i väntrummet var bebisarna igång som vanligt.Vi hittade hjärtljuden direkt och jag kände mig genast lugnare. Jag lämnade också blodprover innan snittet och det gick supersmidigt tack vare all extra blod i min kropp! De vill se hur mitt Hb ligger till samt ta ett BAS-test i fall jag behöver blodtransfusion efter snittet. När jag till slut kom hem hade jag så ont i bäckenet att jag var tvungen att ta Alvedon. Det ska bli skönt att slippa den smärtan. Däremot vet jag ju att det kommer att göra ont på helt nya ställen- sårsmärta från snittet och smärta i brösten när jag börjar amma. Fast även det kommer att inte vara för evigt.

Här är jag, fortfarande gravid....

En fin bild från Mias förskola.

Nu när jag är snart färdig med barnafödandet så är jag motiverad att komma i form igen! Åh vad jag längtar efter att få röra på mig.

Jag var segare än seg men envisades med att fortsätta som vanligt: jag lämnade Mia på förskolan, åkte till affären för att handla, fixade disken, tvätten, plockade undan saker efter hela familjen. Vid lunchtiden tog krafterna slut så resten av dagen var det sängläge som gällde tills det var dags att hämta Mia. Innan jag la mig på kvällen så satt jag på sängkanten och smorde in min stora mage. Jag tittade på den länge och tänkte tillbaka på dessa 9 långa månader som är nästan bakom mig nu. Så häftigt att jag har fått uppleva en sådan mirakel. Snart är den stora "kulan" borta. Även om jag kommer att inte sakna att vara gravid så känns det konstigt att om några dagar blir det tomt där inne.

Hittade lite fina bilder från ett instagramkonto sim heter liv_moder :)

x 2

I natt fick jag så ont i magen att jag trodde att nu sätter cirkusen igång, men efter 5 minuter blev det bra igen. Vilken tur. Jag tror att eftersom min livmoder är onormalt stor nu så trycker den på mina organer och när en av bebisarna råkar sparka till samtidigt så kan det göra riktigt ont i olika delar av magen. Har märkt tydligt att om jag äter för fort så får jag också ont i magen. Tarmarna är ihoptryckta som sardiner i en konservburk. I dag har jag också ställt fram grejerna som jag ska ta med mig till sjukhuset. Det blev en resväska (handbagage storlek) som innehåller kläder och filtar för tvillingarna, min systemkamera, laddare och lite kläder till mig. Det blev också en liten ryggsäck med min necessär och lite mer kläder till mig och en amningskudde för tvillingarna. Jag fick tips om att ta med min egen då avdelningens egna kan vara utlånade. Barnmorskan sa att vi får räkna med att vara inlagda i minst 3 dygn och sedan får vi se hur allting går. Vi bor väldigt nära sjukhuset så bilbarnstolarna kommer min man att hämta när det är dags att åka hem. Jag kom på att det var vår sista helg med tvillingarna i magen. Nästa helg är de redan hos oss. I morgon blir det vila och eventuellt vågar jag åka och handla lite mat. Vi får se. En timme i taget.

I dag är det morsdag i Estland. Grattis till alla fina mammor!

I natt sov jag som jag brukar: Vaknade 5-6 gånger av olika anledningar. På morgonen såg jag ut som (och mådde som) jag hade festat hela natten. Minus huvudvärk. Jag får nästan aldrig huvudvärk. I natt släppte även bebisarna loss i magen. Trodde att nu kommer de ut genom huden. Det är intressant hur de känner av när jag har vaknat (utan att jag rör på mig) och då brukar de vakna med. Åh hur jag är nyfiken på vilka som gömmer sig där inne! I dag sov jag inte middag en enda gång. Jag fattar verkligen inte hur jag fungerar. Det är så olika från dag till dag. Dock log jag ändå i sängen stora delen av dagen pga sammandragningar. Jag myste med Mia, spelade bordsspel med henne, surfade på nätet osv. Det var skönt att bara få vara med familjen och koppla av. Till middag blev det korv och bröd samt vi avslutade middagen med glassen som min man hade gjort. Jättegod glass med smak av hasselnötter. Han kan det där med glass. I kväll är det Melodifestivalen. Jag har inte varit särskilt intresserad i år. Såg Estlands bidrag för första gången i går och jag förstår varför den inte gick vidare till finalen. Målsättningen är att titta på finalen i kväll men det finns en stor risk att jag somnar tillsammans med Mia när jag ska söva henne i kväll. Håller tummarna för Sverige dock. I morgon är det redan söndag och sedan är det inte långt kvar tills småbarnslivet med sin charm och kaos börjar på nytt.

Min mans goda glass!

Vi har satt ihop Mias gamla skötbord. Tiden går så fort. Det var ju inte alls så länge sedan hon var så där liten som hon är på bilden. Lilla sötisen!

Mia byter blöjor på sina dockor. Så söt.

Hello Kitty bordsspel levererade (så länge mamma eller pappa inte vann).

I dag var en lugn dag hemma. Jag sov middag minst tre gånger och när jag inte sov så var jag vrålhungrig och ville bara äta. Jag vet inte om det är en riktig hunger eller så börjar jag bli nervös inför snittet och hetsäter. Kanske båda och. Mot kvällen började jag känna obehag i magen eller rättare sagt i huden. Det spänner, drar och kliar. Det betyder att magen säkert växer igen och nya bristningar bildas. Varje ansträngning har också resulterat i sammandragningar men nej, min kropp vill inte släppa iväg bebisarna än. Med Mia gick vattnet kl 05 på en lördag morgon och hon föddes sent på måndag kvällen. I morgon är lördag och jag hoppas på en torr säng ha ha. Jag vill verkligen att allting ska gå enligt planen även om jag tycker att varje dag är en plåga. Vi får se vad lördagen för med sig...

Jag och Mia gjorde cupcakes i dag. De blev riktigt goda. Saftiga och fluffiga. Jag är imponerad med vår teamwork och att hur enkelt det var att baka cupcakes.