Min lilla älskling är förkyld. Det var så skönt att ha 1,5 månaders uppehåll från all förkylningselände, men nu var det dags igen. Nässuget åkte fram i natt, likaså koksalt, näsdroppar och Alvedon suppar då förutom massa snor har Mia även lite feber.Alvedon ger jag inte för feberns skull utan bara när hon inte kan komma till ro och sova. Konstigt att vissa barn sover bättre när dom är sjuka. I Mias fall är det samma som vanligt eller sämre. Vi har precis busat och skrattar lite (tack och lov är hon lika glad och go som vanligt trots sjukdomen)och för en liten stund sedan somnade hon. Så här ligger hon nu bredvid mig, småsnarkar med munnen öppen och förhoppningsvis vilar ut sig lite mer efter en strulig natt. Jag ska också sova nu då det inte blev mycket sömn för min del heller....

I går flyttade jag Mias säng in i hennes rum så att hon skulle kunna börja sova därinne istället, men så typiskt att hon blev sjuk samma dag... Nu vill hon ha ännu mer gos och närhet vilket är helt förståeligt.

Nej, det här är ohållbart- först sliter man på jobbet non-stop i 8 h utan rast och utan mat. Sedan jobbar man över då allting ska dokumenteras. Det betyder att man kommer hem ännu senare ( i mitt fall vid midnatt) och då vill en viss liten tjej kanske amma 1-2 gånger per natt och man får inget sammanhängande sömn och då är det dags att vakna klockan 05 för att kl 06 åka till jobbet igen och slita 8 h till....Fy att jag utsätter mig för sånt här frivilligt. Nu får jag sluta snacka och börja agera istället. Godnatt från en mycket trött medmänniska som är på väg hem och lite gnällig...

Bra att jag hann lada upp mig med massa gott vid lunchen på en av mina favorit cafeer. Alla kalorier gick åt under kvällens pass...

Back to work today after 1 week off! I feel that I have charged my batteries and I am ready for the new challenges to come. I have some stuff to do in town before work so it's kind of weird to be without Mia the whole morning as well...I will spend those hours wisely drinking latte at some cozy cafe and having a bit of me time he he. Next week I am planning to go for a swim with Mia. She loves taking a bath, but has never been in a big pool. I hope she will enjoy it as much as I do.

After a fun and eventfull week at home it's time to go to work again :)

I dag har vi varit på Lek&Bus Stockholm här i Danderyd (Enebyberg) som ligger bara 15-20 minuters promenad från vårt hus. Det är ett nytt lekland som öppnades den 7:e mars. Eftersom det är så nyöppet är lokalerna fortfarande mycket frächa och trevliga och det finns massa skoj att göra för barn i åldrarna 1-13 år. Till och med vi som medföljande mammor hade kul. Vi ska definitivt tillbaka dit i närmaste framtiden! Vi var faktiskt dom enda besökande under dom 3 timmarna vi var där. Skönt för oss, men mindre skönt för Leklandets ekonomi. Men som sagt är stället ganska nyöppet och behöver nog lite mer reklam. Här kan du läsa mer http://www.lekobusstockholm.se/danderyd/index.php/se/startsida/leklandet

Gigantisk fik/matsal

Bollhavet i Bebishörnan

Stor Bebishörna

Wiiiiiii

Hoppeli-hopp

"jag-slänger-bollen-du-hämtar-bollen" leken

Mia turned one yesterday. Wow! Everything goes so fast. I have to remind myself to try to enjoy every moment despite the fact that I am constantly tired.Mia sleeps much better during the day now, but the nights are still messy and I can feel it in every inch of my body and mind. Oh the joys of parenthood. Oh well, I am too tired to complain ha ha. In fact, I am going to sleep now too cause Mia just fell asleep.Once again, thank you friends near and far, for all your beautiful wishes for Mia on her birthday. That means a lot to us. Here are som pics from yesterday.

We spent Mias birthday with good friends, leftover cake from Mias party and at an indoor platground.

It's really hard to get a good picture of those two- they just can't sit still anymore ;)

Whats cooking?

Leon and Mia trying to behave at Vapiano restaurant

... and I am painting again

Här kommer receptet på den sockerfria (bara naturligt förekommande fruktsocker) kakan som jag gjorde för alla bebisar på Mias fest. Det var så kul att se att alla 4 bebisar som fick smaka på den tyckte om den. Iden till kakan är ingenting unikt utan jag har tagit en vanlig grundrecept på en morotskaka och istället av socker har jag använt bananer och ekologiska(!!!) torkade aprikoser som jag har kokat med lite vatten och sedan mixad med en stavmixer till en kletig mos. Det blir nästan samma konsistens som tjockt honung.Så varför just en morotskaka !?- delvis för att den är naturligt smakrik och delvis för att Mia fick smaka pytelite av min morotskaka på ett fik och tyckte jätte mycket om den samt den är busenkel att göra. Alltså, sätt ugnen på 175 grader. Smörj en rund bakform med saltfritt smör och om du önskar det då bröa den också (min bakform var 15 cm i diametern, så ganska liten). Börja med smeten genom att först vispa 2 stycken ägg vitt och pösigt. Därefter tillsätt en deciliter av aprikosmixen och en mosad mogen banan och fortsätt att mixa. Blanda alla torra ingridienser i en separat bunke. Dessa är 2 dl vetemjöl, 2 tesked bakpulver, 1 tsk kanel och 1 tsk malen ingefära. Utöver dom torra ingredienserna tillsätt 2 dl rivna morötter och 1 dl valfri olja i äggsmeten och blanda ihop allting till en smet. Baka kakan i mitten av ugnen i ca 30-40 minuter eller tills testpinnen är inte kladdig längre. Låt kakan svalna innan du fortsätter med frostingen. Jag använde ca 150 gr naturell Philadelphia ost och aprikosmixen efter smak tills jag var nöjd med sötman. Jag tog även i några droppar citronsaft. Mixa väl och dekorera din kaka efter ditt önskemål. Som dekoration använde jag även kokta gröna ärter :). Jag valde även att skära kakan i två bitar och bre lite frosting mellan bitarna också och slängde in lite bananbitar med. Jag tyckte att kakan blev ännu godare när den fick stå i kylen över natten för att då hann alla smaker gifta sig med varandra ordentligt.

Om jag hade haft mer tid hade kakan/tårtan sett lite finare ut, men jag satsade mer på smaken den här gången ;).

Här kommer receptet på den sockerfria (bara naturligt förekommande fruktsocker) kakan som jag gjorde för alla bebisar på Mias fest. Det var så kul att se att alla 4 bebisar som fick smaka på den tyckte om den. Iden till kakan är ingenting unikt utan jag har tagit en vanlig grundrecept på en morotskaka och istället av socker har jag använt bananer och ekologiska(!!!) torkade aprikoser som jag har kokat med lite vatten och sedan mixad med en stavmixer till en kletig mos. Det blir nästan samma konsistens som tjockt honung.Så varför just en morotskaka !?- delvis för att den är naturligt smakrik och delvis för att Mia fick smaka pytelite av min morotskaka på ett fik och tyckte jätte mycket om den samt den är busenkel att göra. Alltså, sätt ugnen på 175 grader. Smörj en rund bakform med saltfritt smör och om du önskar det då bröa den också (min bakform var 15 cm i diametern, så ganska liten). Börja med smeten genom att först vispa 2 stycken ägg vitt och pösigt. Därefter tillsätt en deciliter av aprikosmixen och en mosad mogen banan och fortsätt att mixa. Blanda alla torra ingridienser i en separat bunke. Dessa är 2 dl vetemjöl, 2 tesked bakpulver, 1 tsk kanel och 1 tsk malen ingefära. Utöver dom torra ingredienserna tillsätt 2 dl rivna morötter och 1 dl valfri olja i äggsmeten och blanda ihop allting till en smet. Baka kakan i mitten av ugnen i ca 30-40 minuter eller tills testpinnen är inte kladdig längre. Låt kakan svalna innan du fortsätter med frostingen. Jag använde ca 150 gr naturell Philadelphia ost och aprikosmixen efter smak tills jag var nöjd med sötman. Jag tog även i några droppar citronsaft. Mixa väl och dekorera din kaka efter ditt önskemål. Som dekoration använde jag även kokta gröna ärter :). Jag valde även att skära kakan i två bitar och bre lite frosting mellan bitarna också och slängde in lite bananbitar med. Jag tyckte att kakan blev ännu godare när den fick stå i kylen över natten för att då hann alla smaker gifta sig med varandra ordentligt.

[Bild]

Om jag hade haft mer tid hade kakan/tårtan sett lite finare ut, men jag satsade mer på smaken den här gången ;).

Om ett par timmar, för ett år sedan, vaknar jag tidigt på morgonen för att jag trodde att jag hade kissat på mig. Men nix, så var inte fallet, jag hade istället nämligen börjat sippra fostervatten. Den stunden glömmer jag aldrig. Det var både spännande och skrämmande samtidigt. Jag skulle väldigt snart få träffa mitt efterlängtade lilla barn men samtidigt få gå genom fruktansvärd smärta. Eftersom jag ändå inte visste exakt vad det innebär att föda barn (det fattar man bara om man har själv gått genom det) var jag naivt förväntansfull och ville komma i gång så fort som möjligt med förlossningen. Men min kropp hade andra planer. Alltså, tidigt på lördag morgonen började vattnet sippra men inga värkar kom förrän sent på kvällen och dom var dessutom mycket oregelbundna. När nästa morgon kom var värkarna borta igen. Eftersom fostervattnet som sipprade ur mig hade lite gulaktig färg fick jag åka in till obstetrikmottagningen på DS för kontroll. Det visade sig att jag hade fått lätt feber och infektionsproverna var lite avvikande. Troligen hade Mia bajsat i fostervattnet. Sedan får jag en papperslapp i handen med en tid för igångsättning på måndag kl. 8.00 om jag inte kommer i gång av sig själv under nästa 24 h. Jag åker hem och ingenting händer under dagen, men till kvällen får jag ganska intensiva värkar. Jag klarar den natten tack vore TENS apparaten som jag fick låna av en sjukgymnast kag känner. Jag har inte Kunnat sova i två nätter nu och på dagarna har jag varit för uppspelt för att kunna vila heller. Så måndag morgon kommer och mina värkar försvinner igen. Inte så mycket att göra. Vi beställer en taxi och åker in till sjukhuset. Vi börjar på obstetrikmottagningen igen där vi får ett eget rum. En sköterska pratar in oss, tar nya prover och sätter en PVK. Jag är uppkopplad på en sån CTG räknare och är allmänt uttråkad. Runt 10-11 tiden kommer en läkare och en student för att göra en vaginal undersökning för att utifrån det bestämma vad dom ska sätta i gång mig med. Det visade sig att jag hade redan öppnats i 4 cm! Så all värkarbete hemma var inte förgäves. Vi blev nu direkt skickade till förlossningen. Dessvärre hade jag ju fortfarande inga egna värkar så dom var tvungna att ge mig värkstimulerande dropp. Klockan 12 börjar jag få droppet och utöver det även intravenös antibiotika pga av min lätta feber.Fram till ca 6 cm mår kag ändå hyfsat bra. Jag sminkar mig, promenerar runt, käkar godis, Facebookar, tittar på Seinfelt tillsammans med R. Aa, ja, det här kommer jag att fixa galant. Jag har fortfarande bara TENS som smärtlindring. Barnmorskan kommer in då och då och kollar hur vi mår och gradvis höjer dropptakten då värkarna lyser i son frånvaro eller så är dom för svaga. Jag minns att dropptakten var när dom började 6 ml/h och när Mia var ute var den 60ml/h!!! Om ett par timmar känner jag att TENS hjälper inte längre. Värkarna är riktigt intensiva. Jag får prova pilatesbollen också. Den kombinationen hjälper lite, men snart blir det värre igen. Då får jag lägga till lustgasen. Det blir mycket bättre, men snart hjälper inte det heller så bra längre. Jag suger och suger i mig lustgas och jag är så hög av och till. Jag bryr mig inte, bara jag slipper ha så fruktansvärt ont hela tiden. Men när jag till slut börjar gråta av ren utmattning erbjuder BM om jag ändå vill ha ryggbedövning ( jag hade varit lite anti innan). Det här får mig att gråta ännu mer för att jag känner att jag är inte lika stark som mina vänner som bor i Estland där alla jag har pratat med har utan undantag fött barn utan någon som helst smärtlindring. Jag struntar i hur andra har fött barn och accepterar EDA:n då jag är redan helt slut och alla som har haft EDA:n har berättat att dom har kunnat vila och till och med sova efter det. Nu är jag öppen ca 6 cm. Under tiden jag väntar på EDA:n och även när EDA:n sätts in har jag hemska och täta värkar. Det känns som jag håller på att gå sönder i mitten. Trycket var enormt och så fruktansvärt obehagligt. En ung narkosläkare sätter in EDA:n och jag börjar vänta på den lindringen som
Ska komma och rädda mig från dessa helvetesvärkar. Ja, det börjar bli bättre, jag blundar och försöker vila.Värkarna finns fortfarande där men inte lika tätt som innan. I nuläget är jag också helt sängbunden då jag har massa slangar kopplade till mig: En till dos antibiotika, Ringer Acetat, ryggbedövning, Mia har fått skalpelektrod då den vanliga CTG grejen hade börjat krångla och min snutte lustgas. Men bara efter cirka en kvart känns det som om jag kommer att bajsa på mig. Jag måste krysta känner jag. USK:an som var kvar med oss i rummet som skulle kolla att EDA:n ska börja fungera var förvånad. Jag var ju ganska nyligen ca 6 cm öppen. En ny undersökning görs och jag är öppen 9 cm! Okej, då är det inte långt kvar men jag var så förtvivlad över att det inte blev någon vila. Jag fick vila en kvart, thats it. Sista centimetern var ett riktigt helvete om jag får säga så. Värkstimulerande dropp var på fullvarv och jag hade nog värkar varannan minut nonstop tills det var dags att krysta. Jag skakade över hela kroppen för att jag var helt utmattad. Jag ropade nog några gånger att jag tänker hoppa ut genom fönstret ( det var nog inte första gången dom fick höra det kan jag tänka mig) och jag kämpade som aldrig förr... Efter en timme var jag öppen 10 cm. På något sätt tog jag mig genom utdrivningsfasen och efter 45 minuter var Mia ute. Hon föddes alltså på måndag kväll den 8:e april klockan 22.14.Det roliga är att hon kom bara ett par timmar tidigare än den 9:e april då hon var beräknad. Mia Ida vägde 3670 gramoch var 50 cm lång. Det var så underligt hur allting blev stilla och all elände försvannså fort hon var ute. Jag var så fruktansvärt trött, men ändå överlycklig över att få äntligen träffa vår dotter och att alla ändå mådde bra. Jag fick dessvärre grad 3 och 4 förlossningsskador, men det är nog ganska vanligt när man blir i gångsatt...

Den här bilden är speciell för att jag tog den mitt i natten när jag kämpade med värkar. Nu kunde ingen hjälpa mig. Det här fick jag gå genom själv precis som många miljoner kvinnor före och efter mig...

Antibiotika....

Den allra första bilden på Mia i
min mobil...