Livet är en enda röra just nu. Saker och ting ändras i sista minuten och jag är bara trött i skallen och orkar inte hänga med allting som händer. Det är nog att bara bita ihop och ta en dag i taget, ett beslut i taget. Vilken underlig semester jag har haft.

Min fikakompis

Vilken härlig liten pussmonster jag har till dotter.Hon älskar verkligen att pussas. I dag när vi Skypade med hennes pappa fick jag massa pussar framför kameran och även pappa blev pussad via telefonskärmen. Det roligaste var när jag pratade med min man tryckte Mia ner mig på soffan, satte sin arm runt min hals och gav mig många blöta pussar i rad :). Lilla kärleksfulla Mia :). Men bara så att ni vet kan hon bitas också. Det fick kusinen Valter erfara när han försökte ta en leksak i från Mia. Om Mia tillåter mig sova i natt planerar vi att gå till kyrkan i morgon, annars hänger vi hemma hos min syrra. På söndag hälsar vi på mormor och på måndag åker jag och Mia till Helsingfors. Det är oklart när vi kommer tillbaka.Det är mycket som behöver ordnas där och tur att jag har semester så att jag kan fixa och trixa lite.

Jag och min älskade unge.

I dag fick vi träffa min vän Ester och hennes tös Teele. Det var så himla trevligt att ses igen!

Kamahouse köök (kitchen) i Norra-Tallinn är en gömd skatt. Måste provas! Här har jag bara tagit kort på lekhörnan.

I kväll ska jag och Mia åka till Estland. Min man stannar hemma för att han måste jobba. Jag har blandade känslor inför denna resa- det är alltid trevligt att hälsa på familj och vänner men också tufft att vara i 8 dagar med en aktiv ettåring helt själv med noll avlösning. Det ska bli intressant. Dessutom måste jag och Mia tar en tur eller två till Finland för att hälsa på min pappa. Jag hoppas verkligen att Mia kommer att sova i sin vagn, annars blir det extremt svårt. Angående min far då mår han bättre nu, men han har en bra bit kvar innan han blir återställd och helt återställd blir han nog aldrig. Jag hoppas och ber att han får en plats på rehabilitering så att han kan få lite mer krafter tillbaka innan han skickas hem. Det var ändå tur att det hände i Finland och inte i Estland för att den finska sjukvården verkar vara bättre och generösare än den estniska....

I dag insåg jag att jag har en liten ketchupälskare till hemma...

Då har man gjort en sån där hälsokontroll innan det nya jobbet börjar den första september. Jag fick fylla i lite papper och sen fick man kasta (nästan) alla kläder så att sköterskan kunde leta efter sår och dylikt på min kropp. Min hudkostym (som vi så fint säger inom sjukvården) var sårlös, men både jag och den snygga manliga sköterskan tyckte att det är lite pinsamt att be folk att klä av sig. Jag hade full förståelse för honom då jag som ssk själv ser ju massa nakna/halvnakna människor varje dag och måste be dom att ta av kläder i vissa situationer. Det äckligaste är nog när jag måste be patienter som laxerar att inte spola så att jag kan se hur bajset ser ut ( det ska vara som tevatten för att kunna göra en koloskopi med "goda siktförhållanden").Egentligen är det ingenting äckligt för mig då jag har ju blivit van vid sådana grejer. Nåväl, nu ska jag njuta sv lite ensamtid då från och med i morgon är det bara jag och min bebbe 24/7 i nio dagar ???

Hej, Mia här,min favoritaktivitet just nu är att klättra överallt, toastolen är mest spännande för att där kan jag spola och spola och spola tills mamma plockar bort mig. Efter 5 minuter börjar jag om. Och mössan ska jag ha på mig. Typ alltid.

Det stinker fett i hela huset. Dom skyldiga är våra kära hyresgäster. Vi få vara tydligare med att dom ska öppna fönstret när dom friterar och steker mat eller vad dom nu än gör där inne. Nu till saken: I dag har jag och Mia hälsat på jobbet en sista gång. Delvis för att tömma mitt skåp och delvis för att passa på att ta farväl av dom som jag har inte sett på ett tag pga semester osv. Jag var så glad att så många var på jobbet och att jag kunde krama var och en av mina underbara kollgor. Ni kommer att bli saknade, det lovar jag. Sedan 2008 har Ersta sjukhus varit ett ställe jag har kunnat lära mig saker, växa, utvecklas i min yrkesroll som ssk och vara accepterad för den jag är. Det har alltid varit otroligt bra stämning mellan kollegorna även när det har varit arbete upp till öronen. Samarbete är också någonting både syrror och uskor är bra på Ersta. Och sedan så råkar det jobba ett gäng underbara människor där som man kan både skratta och grina med. Jag hoppas att vi "återförenas" en vacker dag men nu måste jag försöka ge det där nya stället en chans för min lilla familjens skull. Farväl Ersta!

Tack för dom fina muggarna!

Kul att "kolakakorna" var så uppskattade :).

Jag lär inte se sådana här skönheter utanför mitt fönster på DS :(.

Den vackra utsikten från Ersta sjukhus är svårt att slå

Nezrins goda chokladkaka

Ja du lilla älskling, mamma gör allting för din skull :). Puss på dig lilla charmtroll.

I dag var det näst sista pass på Ersta. Mina fina kollegor dukade upp lite fika och vi satt tillsammans en stund och pratade och skrattade. Dom flesta är helt övertygade om att jag kommer tillbaka så snart börjar jag tro på det själv he he. Jag fick två fina muggar som en avskedspresent och många varma kramar och "välkommen åter". Jag kommer att sakna alla mina fina kollegor. Synd att jag inte kan ta med dom till Danderyds sjukhus. Ersta kommer alltid att finnas i mitt hjärta och det är inte helt omöjligt att en vacker dag är jag där igen. Så på söndag är sista passet men på måndag ska jag bara åka förbi en sväng för att tömma mitt skåp. Jag passar på och tar med Mia med vagnen så att jag kan samla alla mina prylar där :).

I dag var jag och Mia ute i lekparken. Det var skönt att kunna tänka på annat än min pappa, i alla fall en liten stund. Vädret var perfekt, men det var helt folktomt i området. Det var inga anda barn i lekparken. Eller det var tre stycken lite större barn, men dom gick iväg ganska fort. Mia försökte smita i väg tillsammans med dom he he. Hon gillar verkligen att umgås med andra barn. Det blir inskolning så fort vi får plats men vi har inte bråttom. Efter lite lek var det dags att köpa lite picknik. Sagt och gjort. Jag var på väg från affären när två killar kom ut och sa: har inte du glömt någonting i affären? Hmmm, Mia har jag med mig, väskan med, just det, matvarorna. Jag fumlade lite om att jag har sovit för lite och gick tillbaka för att hämta mina grejer. Det var då jag insåg hur tankespridd jag egentligen var. Sedan hann vi äta ungefär halva lunchen på en parkbänk med bord när två stycken getingar och en humla började trakassera oss. Jag fick nog och vi gick hem. Har pratat med en estnisktalande sköterska från min pappas vårdavdelning och det var inte direkt några goda nyheter. I morgon får jag prata med en läkare. Aja, vi tar en dag i taget.

Är det bara vi som är lediga?

Innan två getinkar och en humla började trakassera oss...

Det är hjärtkrossande svårt att se sin förälder att vara sjuk och hjälplös. Overkligt. Jag ville liksom nypa mig själv och fråga ÄR DET HÄR SANT!? Är jag verkligen i den här situationen redan nu!? Det skulle ju dröja minst 10 år till i mitt naiva huvud. Hela dagen har jag fokuserad på att vara stark och inte grina. Usch, jag visste att han var sjuk men jag förväntade mig inte så många olika diagnoser på en och samma gång och utredningarna pågår fortfarande. Nu kan det bara bli bättre och vi hoppas på det bästa. Som en vuxen kvinna försöker jag fokusera på det praktiska och trycka ner alla överväldigande känslor. Barnet inom mig vill ställa sig i ett hörn och storgråta. Jag var inte riktigt redo för det här men man blir nog aldrig det.
Nu blir det en del besök till Finland framöver. Livet blir aldrig detsamma igen. Aldrig.