Sofia och Ludwig är nu 6 veckor gamla. Det är så roligt att se hur de "vaknar till" mer och mer. Hur de fäster sina blickar och tittar på mig på riktigt och när jag får se det där medvetna leendet- åh, då smälter mitt hjärta. Sedan finns det ju stunder jag typ ber för styrka för att fixa den här krävande tiden med förståndet i behåll men jag försöker att fokusera på det positiva. Just nu är det supertrevligt att vi har besök i några dagar och att vi får avlastning. Så skönt med lite mer sömn och att Mia får massor med uppmärksamhet. På torsdag ska vi till BVC igen för att ta vikt och längd på tvillingarna. Jag har trappat ner på ersättningen och de ammar mera. De har slutat att kaskadkräkas efter maten och sover lite bättre. Ersättning får de fortfarande som tillägg men inte lika mycket och ofta som innan. Just nu ligger jag i sängen och ammar Ludwig. Jag har varit vaken sedan 03, dvs 6,5 h och känner mig rätt så färdig. Och klockan är bara 09:30 på morgonen. Min man ska ta ut tvillingarna på promenad snart så jag kan blunda i en timme eller så. Ja, inte mer än blunda för att Mia är hemma och lär inte låta mig somna djupare. Hon får titta på surfplattan medan jag vilar men hon måste ju kommentera det hon ser... Men blunda är bättre än ingenting. Ha en trevlig helg.

Med rätt kläder ser jag inte lika gravid ut längre.

Mina tre skatter :).

Jag har precis ammat tvillingarna och väntar att de ska komma i lite djupare sömn. Speciellt Ludwig låter väldigt mycket i sömnen vilket gör det väldigt svårt att sova i samma rum med honom. Men just nu håller båda på som två små getter så jag ger upp det där med sömn. Passar nu på och skriver lite. Veckorna går. I dag är våra tvillingar fem veckor och tre dagar gamla! De är fortsatt snälla, men nätterna har blivit bökiga. Det som komplicerar saker är att de har börjat kräkas efter de har ätit. Inte alltid, men rätt så ofta. Innan kunde jag dubbelamma de och sedan lägga ner de i sängen bara men nu måste de rapas och hållas upprätt ett bra tag innan det går att lägga ner de i sängen igen. Det är inte lätt ensam. Det vore såklart mindre bökigt om min man var uppe samtidigt och hjälpte till men då får ingen av oss något sammanhängande sömn. Jag lever för de 4-5 timmars sömn jag får på natten tack vare att min man har hand om de första delen av natten. Innan gick det att sova en timme eller två under våra "skift" med men nu var det ett bra tag sedan jag kunde göra det då det är alltid någonting. Så fort jag blundar händer det någonting så jag har typ slutat att försöka sova under mina pass för att det blir lite som en tortyr - blir väckt cirka var 10:e minut. Jag längtar efter den dagen de börjar sover längre på nätterna och att det blir slut med allt bök med deras omogna tarmar. Annars växer de fint. Till och med lilla Ludwig verkar inte så liten längre. Sofia har så långa ben att hon kan redan använda vissa kläder som är 0-3 månader. Ludwig har nu i stort sett växt ur storlek 50 och kan ha storlek 56 och uppåt men han har rätt så korta ben så han kan använda byxor i storlek 48-50. Så lustigt. Vi fortsätter att kämpa vidare, men inte bara kämpa utan njuta också. Mitt i all "omvårdand" finner jag ändå små stunder att vara här och nu och inse hur underbara barn jag har. Det jobbiga går över och vi har mycket att se fram emot.

Ludwig i pappas famn.

Sofia med sina långa ben. Blir hon en lång tjej?

Typ så...

Det var helt underbart att kunna helamma min äldsta dotter. Det var billigt, enkelt, närhet och mat i ett med mera. Jag ammade henne tills hon var 1 år och 9 månader. Jag hade gärna velat helamma mina tvillingar med men mjölken räcker inte till helt enkelt. Inte i nuläget i alla fall. Efter en slitsam tvillinggraviditet och faktumet att jag har nu tre barn att ta hand om samt att jag får lite sömn gör att jag orkar inte göra dessa insatser som behövs för att få till helamning av två bebisar. Så jag kör på nu med delamning och lägger ner ambitionen om att helamma. Det är förnuftet som pratar och inte hjärtat. Hjärtat vill helamma men hjärnan säger att jag måste må någorlunda bra jag med och utan sömn är jag ett vrak. Råkar det nu bli massor med mjölk ändå då tackar jag och tar emot, men jag har inte den energin som krävs just nu för att pumpa stup i kvarten osv. Dessutom kan min man hjälpa till på ett annat sätt om jag delammar och vi kan dela på ansvaret på ett mer jämställd sett. Exempelvis I natt fick jag sova mellan 21-03 tack vare min man som hade hand om de under dessa timmar. Bebisarna får då ersättning (eller bröstmjölk som jag har pumpat ut) under dessa timmar. Sedan tar jag över mellan 03-09 och ammar de. Nu måste vi bara hitta ersättning som är snällare mot magen då båda kräks en del. Jag känner både sorg över att mjölken inte räcker till men också en lättnad att matningen inte bara ligger på mig då det är trots allt två bebisar vi ska ta hand om och det är inte lätt och all energi behövs.

Here are our little sweethearts full names that just got registred at Skatteverket :)

Ludwig Robert Lasarzewski

Sofia Emilia Lasarzewski

I natt lyckades jag få tvilingarna att bli synkade med varandra. De åt och sov samtidigt och jag fick sova mellan matningarna. På morgonen bajsade de till och med med några minuters mellanrum. Drömstart. Det här fixar jag! Jag började amma runt 8:20på morgonen. Egentligen tänkte jag äta frukost innan men så fort jag tänkte tanken vaknade båda och började gråta av hunger (antar jag). Min man hade redan åkt till jobbet. Farmor hade fullt upp med att hjälpa Mia med morgonbestyren och runt 08.45 gick de till förskolan. Nu var jag helt själv. Amningen tog sin lilla tid, ca 25-30 minuter (dubbelammade). Efter amningen fick båda tillägg för att de verkade inte vara nöjda. Efter maten lägger jag de i varsin babynest. Därefter tar jag Sofia till skötbordet, tvättar henne, byter blöja, nya kläder osv. Lägger henne i babynestet. Samm procedur med Ludwig. Nu tänkte jag att de får umgås med varandra lite i tvillingnestet. Sagt och gjort! Går till köket för att jag har fortfarande inte ätit frukost. Klockan är runt 09:30. Hör att Ludwig gråter. Tittar till barnen och Ludwig har fått Sofias spyer i hela ansiktet och själv ligger hon också i en pöl av spyer. Torkar rent båda två och börjar tvätta och byta kläder på de. Lakan i tvillingnestet åker också till tvätten. Min klänning och axel är nedspydda. Sedan kommer farmor hem och vill ta kort med båda innan hon åker hem till Pålsboda. Det fixar vi men efter fotograferingen börjar de småspy igen. Vi vinkar av farmor. Nu är Sofia så blöt igen att jag måste byta kläder på henne för tredje gången. Ludwig har lite spyer kvar på axeln som han får leva med tills nästa blöjbyte då nu är jag helt slut. Så båda är fortfarande vakna och verkar vara hungriga igen efter alla kräkningar. Ammar både lite till. Sofia blir orolig vid bröstet och jag tolkar det som om hon vill bajsa eller sova. Lägger henne i babynestet. Ludwig med. Båda börjar skrika. Jag håller på att bryta ihop. Nedspydd och hungrig samt svettig och sömnbristen börjar göra sig påmind igen. Skickar ett argt sms till min man att han får minsann vara hemma med oss i minst 6 månader efter han har slutat jobba! Ludwig lugnar ner sig men Sofia fortsätter att skrika. Bara bröstet hjälper. Ludwig hickar och knorrar i sin babynest och jag får dåligt samvete att jag kan inte ta upp honom med då Sofia har tagit över hela amningskudden. Klockan är 10:45 och jag är så hungrig. Jag är också tacksam över att Mia är på förskolan och har det roligt istället av att se sin mamma så här - nedspydd och frustrerad. Nu hoppas jag att de somnar för att de har ju varit vakna sedan 08:00 och mamma behöver ÄTA och vila! Sofia har somnat vid bröstet men jag vågar inte lägga ner henne då jag är rädd att hon börjar spy igen. Dessutom misstänker jag att hon har bajsat igen. Ludwig försöker att komma till ro i babynestet men det sitter nog en rap på tvären som gör att han har svårt att slappna av.Han börjar gråta. Lägger ner Sofia i babynestet. Tack och lov vaknar hon inte! Tar upp Ludwig och han börjar snutta tills han somnar. Sofia börjar göra lite ljud i sömnen och pruttar lite då och då men vaknar inte. Shit, den här dagen började ju så bra och redan innan lunch är jag är ett vrak. Det positiva är att tiden går fort. Klockan är redan 11. Ja, egentligen borde jag mata de var tredje timme och nu har det gått 3 timmar sedan de vaknade men jag skiter i allt just nu. De har ju ammat hela morgonen! Kanske min mjölk räcker ändå! Nu sover de men Gud vet bara hur länge. Jag kan inte bestämma mig om jag ska äta lunch nu (för sent för frukost) eller om jag ska försöka sova igen då den energikicken jag kände på morgonen är redan borta för länge sedan. Ack, ni små söta och bökiga ungar, ni gör livet både helt underbart och skitjobbigt. En dag kommer jag skratta över det och jag kommer att bli bättre på det här med tvillingar! På torsdag blir ni fyra veckor gamla!

Sofia har äntligen somnat

Ludwig med...

Min graviditet med tvillingarna kändes verkligen evighetslång och jag sa till mig själv upprepade gånger att jag kommer inte att sakna min mage.Det låter kanske brutalt men Det har jag inte gjort heller. Istället har jag njutit av att kunna andas ordentligt, slippa en daglig kamp med halsbränna, att vara 17 kg lättare och inte vara framtung längre. De få timmarna jag får sova nu så sover jag djupt och bra. Jag tar vara på varje möjlighet att sova på ryggen och när snittet har läkt ordentligt kommer jag definitivt att sova på magen med! Jag är rätt så rörlig efter snittet men får ju varken bära eller lyfta tungt 3-6 veckor till. Jag kan ta kortare promenader, men med allt ammande har jag faktiskt inte kommit ut så ofta som jag vill. Självklart njuter jag av "slutresultatet" av min graviditet. Sofia och Ludwig har tagit mitt hjärta med storm och än så länge har de varit riktigt snälla bebisar. Speciellt Sofia är väldigt lättskött (förutom att hon bajsar väldigt ofta). Lilla Ludwig är också ganska easy-going men han är den som har redan problem med att få ut sina pruttar så jag håller andan för att se om han blir ett kolikbarn eller ej. Hoppas verkligen inte! Sedan går det inte att sticka under stolen att det är otroligt mycket jobb med tvillingar. Det gäller att ta en dag, ja, en timme i taget och gå på någon slags överlevnads mode. Jag kommer att blogga i mån av tid och ork i fortsättningen. Ha tålamod med den här trötta mamman :)

Mjölkkoma efter dubbelamningen. Ludwig till vänster och Sofia till höger.

Klockan är runt 5 på morgonen och det börjar bli ljust ute. Jag har svårast att hålla mig vaken där runt 02-05 och vid 7 tiden när Mia går upp.

Här är de i varsin babynest. Tvillingnestet går inte längre att använda då de bara stör varandra (river varandra med sina små vassa naglar och suger på varandra).

Efter att kejsarsnittet var färdigt blev vi överflyttade till Kvinnoklinikens uppvak. Min man fick också följa med. Eftersom jag hade fått spinalbedövningen fick jag tidigast komma upp från sängen 6 timmar efter snittet. På uppvaket övervakades mina vitalparametrar samtidigt som jag var tvungen att ligga rätt så platt i sängen och försökte amma. Det var svårt, speciellt för att Sofia var inte riktigt nöjd och grät och jag kunde inte göra så mycket för att trösta henne. Senare fick jag veta att det var eventuellt lågt blodsocker på henne som orsakade hennes irritation. Gällande smärta så var jag tacksam för spinalbedövningen då jag kände knappt av någonting den första dagen. Personalen övervakade också tecken på blödning samt att livmodern drog ihop sig. Jag hade efter snittet fått läkemedel som hjälpte livmodern att dra ihop sig då den ville inte riktigt göra det på egen hand. Inte så konstigt med tanken på hur stor den var. Det kändes lite olustigt att vara så handikappad och inte kunna göra mycket själv. Nu vet jag hur det känns att ha en jättebinda och urinkateter ha ha. Hela den här upplevelsen har definitivt gett mig insikt på patientperspektivet! Spinalbedövningen började släppa rätt så fort på mig så mot slutet av min vistelse på uppvaket kunde jag hjälpa till att röra på mig i sängen. Allting såg bra ut och vi kunde överflyttas till avdelning 17 för fortsatt eftervård.

Jag har inte så många bilder från uppvaket så jag bjuder på en bild på mina sötnosar som fyller två veckor i morgon.

Jag ligger på op-bordet och snittet påbörjas. Jag känner ingen smärta men en sensation om att kroppen gungar. Jag antar att det var allt bökande för att få ut tvillingarna. Allting gick så fort och helt plötsligt hörde jag första skriket och bara efter en liten stund ett skrik till. De var ute och vår långa väntan var över! Äntligen var de här! Jag minns inte om jag fick se barnen innan eller efter de undersöktes av barnmorskorna. Det jag minns var att två söta bebisar trycktes mot mitt ansikte så att jag fick pussa de och hälsa de välkomna. Tårarna rann och jag var lycklig. Barnen togs till barnborden av de två barnmorskorna och de undersöktes, vägdes och mätes. Ludwig var född först klockan 13:37, vägde 2860 gr och var 49 cm lång. Sofia föddes en minut senare 13:38 och vägde 3160 gr samt var 50 cm lång. Detta betyder att tillväxtultraljud visade fel eller i alla fall tvärtom för att vi hade hela tiden fått höra att pojken var större än tjejen. I vilket fall som helst var de friska och välmående och fick bra "poäng". Operatörerna sydde ihop mig och min man fick hålla barnen under tiden. När allting var klart blev jag överflyttad från op-bordet till en sjukhussäng och rullades till Kvinnoklinikens uppvak.Där fick jag bekanta mig med våra nya familjemedlemmar och vi provade även amma för första gången.