Det var helt underbart att kunna helamma min äldsta dotter. Det var billigt, enkelt, närhet och mat i ett med mera. Jag ammade henne tills hon var 1 år och 9 månader. Jag hade gärna velat helamma mina tvillingar med men mjölken räcker inte till helt enkelt. Inte i nuläget i alla fall. Efter en slitsam tvillinggraviditet och faktumet att jag har nu tre barn att ta hand om samt att jag får lite sömn gör att jag orkar inte göra dessa insatser som behövs för att få till helamning av två bebisar. Så jag kör på nu med delamning och lägger ner ambitionen om att helamma. Det är förnuftet som pratar och inte hjärtat. Hjärtat vill helamma men hjärnan säger att jag måste må någorlunda bra jag med och utan sömn är jag ett vrak. Råkar det nu bli massor med mjölk ändå då tackar jag och tar emot, men jag har inte den energin som krävs just nu för att pumpa stup i kvarten osv. Dessutom kan min man hjälpa till på ett annat sätt om jag delammar och vi kan dela på ansvaret på ett mer jämställd sett. Exempelvis I natt fick jag sova mellan 21-03 tack vare min man som hade hand om de under dessa timmar. Bebisarna får då ersättning (eller bröstmjölk som jag har pumpat ut) under dessa timmar. Sedan tar jag över mellan 03-09 och ammar de. Nu måste vi bara hitta ersättning som är snällare mot magen då båda kräks en del. Jag känner både sorg över att mjölken inte räcker till men också en lättnad att matningen inte bara ligger på mig då det är trots allt två bebisar vi ska ta hand om och det är inte lätt och all energi behövs.