Tack kära vänner, familj, bekantar för alla era fina lyckönskningar i samband med födseln av våra tvillingar Ludwig och Sofia. De föddes med ett planerat kejsarsnitt i vecka 38+0 på Danderyds sjukhus. 18/5 kl 09.00 åkte vi in till DS till avdelning 17. Jag var nytvättat med Descutan och helt utan smink. (Jag har känt mig snyggare). Förhoppningen var att jag skulle snittas under förmiddagen men då det såklart kom ett akut snitt innan oss fick vi ett rum där vi kunde vänta på våran tur. Jag bytte om till op-kläder, fick nål och dropp samt barnmorskan lyssnade på tvillingarnas hjärtljud och väntan började. Vid 12-tiden började jag bli orolig att det inte blir några bebisar i dag samt jag var vrålhungrig pga fastan. Men, helt plötsligt hör man orden från barnmorskan att "då var det dags!". Min man och barnmorskan körde sängen till op-korridoren och jag med droppställning följde efter. Sista marschen med min stora mage. Känslorna var minst sagt "all over the place" men jag kände mig redo och förhållandevis lugn. I op-korridoren eller "parkeringen" fick vi vänta ca 30 minuter till. Där träffade jag en narkossyrra som satte en till nål och vi gick genom sista detaljer. Robert fick byta om till en "onepiece" alltså en engångs pappersdräkt samt en pappersmössa och tillsammans såg vi ut hur löjliga som helst. Sedan var det dags att gå in till operationssalen. Det var så mycket folk där. Jag kommer ihåg vissa ansikten men inte deras namn. Alla introducerade sig och berättade om för mig vad de hade för roll i sammanhanget. Det jag minns var att det var två operatörer, en narkosläkare, en narkossyrra, två barnmorskor, 2 undersköterskor. Eventuellt även barnläkare men det minns jag inte. Jag intalade för mig själv att hålla lugnet och gick mot operationsbordet vilket för övrigt såg ut som ett kors! Jag la mig på bordet och folk började greja. Jag fick blodtrycksmanchett, ännu ett dropp kopplades på och säkert massa annat jag inte kommer ihåg. Jo, även antibiotika i förebyggande syfte fick jag. Sedan kom narkosläkaren som skulle sätta spinalbedövning på mig. Det moment jag fruktade mest. Inte själva sticket i ryggen utan hur det kommer att kännas att INTE känna sin kropp. Jag andades djupt och la mig på sidan och följde läkarens instruktioner. Jag fick kuta min rygg som en katt med min stora mage. Inte helt lätt. En sköterska fick hjälpa till. Då kom det bedövande sticket. Kändes som ungefär när jag fick en PVK. Efter det kände jag en underlig spänning/dov nervsmärta i ryggen och mitt vänstra ben rykte till två gånger. En nerv som blev påträffad sa läkaren. Efter en liten stund kände jag hur nedre delen av kroppen sakta började domna bort. Jag kände beröring men inte smärta. Jag blev hela tiden informerad om vad som gjordes vilket var bra. Lyckligtvis fick jag urinkatetern efter bedövningen sattes. Sedan började även resten av kroppen "försvinna", ungefär upp till brösten ( men jag kan ha fel). Jag undrade om det var ungefär så en insekt känner sig när den blir bedövad av spindelns gift och släpas iväg helt förlamad men vid medvetande. Det var ytterst obehagligt men med mycket mindfulness och avledande prat från min man och personalen gick det bra ändå. Det som gjorde soinalbedövningen obehaglig var ju att den sänker blodtrycket och det kändes som jag svävade i luften eller typ som om jag hade gungat. Narkossyrran och läkaren gjorde sitt bästa för att hålla trycket stabilt. Jag såg hur ett Ringer-Acetat rann in fort samt ett läkemedel blev insprutat lite då och då för att få upp trycket. Jag tuppade aldrig av i alla fall. Förlossningsläkaren och narkosläkaren gjorde en sista kontroll av bedövningen med isbitar och jag blev tydligen nypt på magen med metalltång. Jag kände ingenting. Det var väl meningen. "Nu börjar vi" sa läkarna och jag tog ett djupt andetag. Snart får jag träffa mina bebisar.

Sista lagbilden på sjukhuset.

Min frukost i väntan på snitt.

Det blev många stick under vårdtiden...