Tisdagen började lite dramatiskt på så viset att det kändes ovanligt stilla i magen. Tvillingarna brukar vakna när jag vaknar så jag blev riktigt nervös när jag inte kände några rörelser eller puffar alls. Jag gick upp och det hjälpte inte heller. Jag drack isvatten. Ingenting. La mig på deras minst favorit sida. Ingenting. Tog en klunk lönnsirap i brist på annat söt. Inget. Åh nej, fullständig panik höll på att bryta ut i mitt huvud. Sedan kom jag på att jag har lite choklad. Jag tog några bitar och la mig på sidan och höll på att bli galen av oro. Jag bad till Gud att få känna någonting. Efter en liten stund kom första sparken. Vilken lättnad!!! Efter det kände jag de flera gånger men inte med samma kraft som de brukar röra på sig. Som tur är hade jag sedan tidigare bokat in ett extra besök till barnmorskan men redan när jag väntade på BM i väntrummet var bebisarna igång som vanligt.Vi hittade hjärtljuden direkt och jag kände mig genast lugnare. Jag lämnade också blodprover innan snittet och det gick supersmidigt tack vare all extra blod i min kropp! De vill se hur mitt Hb ligger till samt ta ett BAS-test i fall jag behöver blodtransfusion efter snittet. När jag till slut kom hem hade jag så ont i bäckenet att jag var tvungen att ta Alvedon. Det ska bli skönt att slippa den smärtan. Däremot vet jag ju att det kommer att göra ont på helt nya ställen- sårsmärta från snittet och smärta i brösten när jag börjar amma. Fast även det kommer att inte vara för evigt.

Här är jag, fortfarande gravid....

En fin bild från Mias förskola.

Nu när jag är snart färdig med barnafödandet så är jag motiverad att komma i form igen! Åh vad jag längtar efter att få röra på mig.