Det är hjärtkrossande svårt att se sin förälder att vara sjuk och hjälplös. Overkligt. Jag ville liksom nypa mig själv och fråga ÄR DET HÄR SANT!? Är jag verkligen i den här situationen redan nu!? Det skulle ju dröja minst 10 år till i mitt naiva huvud. Hela dagen har jag fokuserad på att vara stark och inte grina. Usch, jag visste att han var sjuk men jag förväntade mig inte så många olika diagnoser på en och samma gång och utredningarna pågår fortfarande. Nu kan det bara bli bättre och vi hoppas på det bästa. Som en vuxen kvinna försöker jag fokusera på det praktiska och trycka ner alla överväldigande känslor. Barnet inom mig vill ställa sig i ett hörn och storgråta. Jag var inte riktigt redo för det här men man blir nog aldrig det.
Nu blir det en del besök till Finland framöver. Livet blir aldrig detsamma igen. Aldrig.

Jag reser till Finland utan Mia och nu när jag sitter här på flygplatsen ser jag bara massa bebisar i alla åldrar och min Mia-abstinens bara växer. Bäst att titta bort. Men redan i morgonbitti ser jag min lilla familj igen så det blir bra. I morgon är jag ledig som tur är och kan smälta allting innan jag ska jobba mina tre sista pass på Ersta. Jag kan lova att den här veckan lär ( eller redan är) känslosam på alla tänkbara sätt. Ett bröllop som jag ska gå på kommer också att bidra till det. Tur att alla veckor i ens liv är lika turbelenta. Nu ska jag fortsätta lyssna på lite musik och försöka slappna av. Här i Stockholm är allting bekant medan i Helsingfors lär jag åka runt som en yr höna och då blir det ingen avslappning.

Väntar

Google maps is da shit