I dag var det näst sista pass på Ersta. Mina fina kollegor dukade upp lite fika och vi satt tillsammans en stund och pratade och skrattade. Dom flesta är helt övertygade om att jag kommer tillbaka så snart börjar jag tro på det själv he he. Jag fick två fina muggar som en avskedspresent och många varma kramar och "välkommen åter". Jag kommer att sakna alla mina fina kollegor. Synd att jag inte kan ta med dom till Danderyds sjukhus. Ersta kommer alltid att finnas i mitt hjärta och det är inte helt omöjligt att en vacker dag är jag där igen. Så på söndag är sista passet men på måndag ska jag bara åka förbi en sväng för att tömma mitt skåp. Jag passar på och tar med Mia med vagnen så att jag kan samla alla mina prylar där :).

I dag var jag och Mia ute i lekparken. Det var skönt att kunna tänka på annat än min pappa, i alla fall en liten stund. Vädret var perfekt, men det var helt folktomt i området. Det var inga anda barn i lekparken. Eller det var tre stycken lite större barn, men dom gick iväg ganska fort. Mia försökte smita i väg tillsammans med dom he he. Hon gillar verkligen att umgås med andra barn. Det blir inskolning så fort vi får plats men vi har inte bråttom. Efter lite lek var det dags att köpa lite picknik. Sagt och gjort. Jag var på väg från affären när två killar kom ut och sa: har inte du glömt någonting i affären? Hmmm, Mia har jag med mig, väskan med, just det, matvarorna. Jag fumlade lite om att jag har sovit för lite och gick tillbaka för att hämta mina grejer. Det var då jag insåg hur tankespridd jag egentligen var. Sedan hann vi äta ungefär halva lunchen på en parkbänk med bord när två stycken getingar och en humla började trakassera oss. Jag fick nog och vi gick hem. Har pratat med en estnisktalande sköterska från min pappas vårdavdelning och det var inte direkt några goda nyheter. I morgon får jag prata med en läkare. Aja, vi tar en dag i taget.

Är det bara vi som är lediga?

Innan två getinkar och en humla började trakassera oss...

Det är hjärtkrossande svårt att se sin förälder att vara sjuk och hjälplös. Overkligt. Jag ville liksom nypa mig själv och fråga ÄR DET HÄR SANT!? Är jag verkligen i den här situationen redan nu!? Det skulle ju dröja minst 10 år till i mitt naiva huvud. Hela dagen har jag fokuserad på att vara stark och inte grina. Usch, jag visste att han var sjuk men jag förväntade mig inte så många olika diagnoser på en och samma gång och utredningarna pågår fortfarande. Nu kan det bara bli bättre och vi hoppas på det bästa. Som en vuxen kvinna försöker jag fokusera på det praktiska och trycka ner alla överväldigande känslor. Barnet inom mig vill ställa sig i ett hörn och storgråta. Jag var inte riktigt redo för det här men man blir nog aldrig det.
Nu blir det en del besök till Finland framöver. Livet blir aldrig detsamma igen. Aldrig.

Jag reser till Finland utan Mia och nu när jag sitter här på flygplatsen ser jag bara massa bebisar i alla åldrar och min Mia-abstinens bara växer. Bäst att titta bort. Men redan i morgonbitti ser jag min lilla familj igen så det blir bra. I morgon är jag ledig som tur är och kan smälta allting innan jag ska jobba mina tre sista pass på Ersta. Jag kan lova att den här veckan lär ( eller redan är) känslosam på alla tänkbara sätt. Ett bröllop som jag ska gå på kommer också att bidra till det. Tur att alla veckor i ens liv är lika turbelenta. Nu ska jag fortsätta lyssna på lite musik och försöka slappna av. Här i Stockholm är allting bekant medan i Helsingfors lär jag åka runt som en yr höna och då blir det ingen avslappning.

Väntar

Google maps is da shit

Tidigt i morgonbitti flyger jag till Finland. Jag vill se med mina egna ögon hur det går för min pappa och jag vill också kunna prata med en läkare. Jag hoppas bara att jag hittar till sjukhuset i Vantaa utan problem för att jag har inte många timmar på mig innan jag måste åka tillbaka till Sverige. Mia stannar hemma med sin pappa för att det är enklast så. En sak till som jag måste säga- när jag ringde runt för att få veta på vilken avdelning kan min pappa vara kom jag i kontakt med många mycket trevliga sköterskor, receptionister, etc. Dom var så vänliga och hjälpsamma att jag ville nästan grina. Hoppas att det känns på samma sätt i morgon efter jag har varit och hälsat på. Finland, here I come!

Min pappa och lilla Mia i vintras

I dag fick jag lite, eller inte lite, mycket bättre nyheter om min pappa. Han är inte alls så allvarligt sjuk som dom först trodde. Det kommer att ordna sig :). Vilken lättnad! Det är så sjukt komplicerad med information och samordning när alla bor i olika länder som det är i min familj. Om någon blir sjuk eller får andra problem är det svårt att hjälpa varandra på det sätt man vill. Och dyrt blir det också, men allting kan inte räknas i pengar. Om 10 dagar ska jag och Mia åka till Estland. I sådana tider längtar jag efter min familj mer än någonsin.

Titta på min Orchide! Den har aldrig haft så många blommor. Så himla vackert! Någonting måste jag har gjort rätt i år ;)

När den närmaste familjen är utspridd i olika länder är längtan ett vanligt tillstånd... I alla fall hos mig.

Mia har slutat att vakna samtidigt som mig när jag ska jobba på morgonen ( i alla fall för tillfället). Jag känner mig mer avslappnad nu på morgonen för att jag har mer tid för mig själv. Det är rätt så skönt att kunna sminka sig och äta frukost i lugn och ro. Tack för det lilla gumman och hoppas att hon fortsätter så här ett bra tag till. I går var en märklig dag. Jag kände på mig att det är någonting som inte stämmer. Det kändes hotfullt på något sätt. Sedan hände det en grej på jobbet som gjorde att jag ville ringa till min familj. Ringde min mamma bara för att höra hur hon har det på sin semester och allting var fint. Hon var i Estland och de hade till och med ordnat en liten släktträff med närmaste familj hemma hos min moster. Pratade även med min syster som var också där med sin familj och vi planerade lite min och Mias Estlandsresa i slutet av augusti. Mormor var också där så alla mådde bra. Jag hade inte pratat med min pappa på ett tag som bor i Finland. Har helt enkelt inte fått tag på honom. Jag bestämde mig att ringa upp honom och precis som jag kände på mig var någonting fel. Summan på kardemumman är att han blev inlagt på sjukhuset i går och nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska man rusa dit eller avvakta lite. I dag hoppas vi på mer detaljer. Ber för min pappa. Märkligt att man kan verkligen känna på sig när någonting har hänt ens nära anhörig. Jag är glad att jag litade på mina instinkter.

I natt blev det bara 5 timmars sömn då jag var inte hemma från jobbet förrän midnatt.
Jag har räknat ut att på mitt nya jobb kommer jag att kunna vakna ca 1 h senare om jag vill. Det gör skillnad att kunna sova till 06 istället av 05 på morgonen. I framtiden är ändå målsättningen att hitta 8-17 jobb då jag känner hur det sliter på mig att jobba skift. Har hört att en del sköterskor som har bytt från att jobba skift till 8-17 jobb, har sett en avsevärt skillnad i sin och familjens livskvalite. Nu är det 5 pass kvar innan semestern börjar. Hoppas att det inte blir värsta regnoväder när jag är ledig. Det vore typiskt, he he.